Utfodring av tikar i avel

Valpar/foster är en sorts parasiter på modern. Och på samma sätt som andra parasiter (t.ex. spolmask, hakmask, rävskabb) kan döda sin värd kan även valpar göra det. Naturen är så funtad att modertiken ger sina små allt hon kan av vad de behöver t.o.m. på bekostnad av sin egen hälsa och - i sällsynta fall – sitt liv.

Det är upp till oss att se till att tiken inte far illa av de nya små varelser som ju vi är upphov till när vi bestämt oss för att avla på henne. Och vi vill ju även att valparna skall få en god start redan i moderlivet så att de kan utvecklas rätt. Brister kan döda ett foster eller skada det för livet.

Om man börjar med att se på vad som skiljer tikens mjölk från människans får man en idé om vad tiken behöver näringsmässigt. Jag har även tagit med komjölk, kött och lever för jämförelse.

	Tikmjölk	Människomjölk	Komjölk	Nötlever	Nötkött
Vatten	77	87,3	86,3	65,6	50 - 60
Protein	7,3	1,3	3,5	19	Ca 19
Socker/kolhydr.	3,7	7,5	4,7	2,5	0
Fett	10	3,5	4	3 - 6	20 - 30

Tikens mjölk är alltså mycket mer koncentrerad, har nästan sex gånger högre proteininnehåll, hälften så mycket socker och tre gånger så mycket fett som människans. Därutöver innehåller den långt större halter av vitaminer och mineraler. Det är således ett mycket högt näringsinnehåll i tikmjölken. Håll i minnet att kroppens vattenhalt uppgår till 60 – 70 % hos modern och ca 80 % hos valpen.

Det duger alltså inte att utfodra tiken med restmat (typ människomat) eller bara öka ett vanligt ”underhållsfoder”. Eller, som jag en gång upplevde, att en tikägare hällde lite komjölk i tikens vattenskål för att hon skulle dricka mer. Matte trodde att tiken behövde mycket vätska för att öka mjölkproduktionen till de svältande valparna.

En medelstor tik producerar i normalfall till en normalstor kull ca 90 kg mjölk (!) under valparnas uppväxt. Av det extra foder hon får går nästan hälften (44 %) till arbetet att omvandla födan till mjölk. Hon behöver alltså 100 extra kalorier för att producera 56 kalorier.

Redan i början av dräktighetstiden när embryona börjar utvecklas bör modern ha ett gott näringsläge. Man bör alltså långt innan parningen rätta till utfodringen, om det behövs, och vara noga med god tilldelning av fullgott protein (rått kött, råa ben, rå lever, äggula, fisk o.s.v.) essentiella fettsyror (kycklingkött, linfröolja t.ex.). Se vidare under näringsläran. Vidare är det viktigt att tiken får extra tilldelning av vitaminerna A, E, C och B-komplexet. Mineraler i rätt mängd får hon genom god bentilldelning men det är speciellt viktigt att även ge henne järnrik mat som rött kött och lever.

Under första månaden av dräktigheten behöver tiken minimalt med extra mat men det är viktigt att den är väl sammansatt och varierad för att fostren skall utvecklas rätt. Man lägger redan nu grunden till de friska, livskraftiga valpar man vill ha.

När man sedan får synliga tecken på dräktigheten (rundad mage eller snarare breddat bakre kroppsparti) börjar man successivt att öka portionerna. Här finns det inga regler att ta till utan man får gå efter sunda förnuftet. Tiken får inte magra av eller bli för fet. Bäst känner man om huller är korrekt över korset och revbenen. De senare skall svagt kännas genom huden/pälsen och höftbensknölarna får inte börja stå ut. Korset skall alltså vara runt och mjukt – inte benigt.

Har tiken många valpar i sig kan det ibland mot slutet av dräktigheten vara ont om plats för maten och hon klarar inte av att äta så stora portioner som hon bör. Man måste då ge henne flera mindre mål. En del tikar verkar ha samma bekymmer som vissa kvinnor – de mår illa och tappar mer eller mindre aptiten. Jag har haft ett par sådana och man kan verkligen bli förtvivlad. Ibland får de tillbaka matlusten efter ett par veckor men en del vill inte äta ordentligt förrän valparna är födda. Lyckas man inte med lock eller pock få i sådana tikar tillräckligt med mat så föds valparna magra och taniga och i så dålig utveckling att det är risk att man blir av med någon eller några. Har man inte tid att ”dutta” med en sådan tik gör man klokt i att avstå från vidare avel med henne. Samma beteende kvarstår oftast vid nästa dräktighet. Dock brukar de flesta vilja äta viss mat och man får då servera detta. Ibland kan godbitar när man lagar mat eller äter själv vara mer frestande. Ge henne vad hon vill ha inom rimliga gränser. Vitaminer och mineraler kan man peta ner i halsen på henne. Tack-och-lov har nästan alla tikar helt motsatt beteende. De uppför sig som om de aldrig sett mat förr och tittar uppfordrande efter mer: ”Tänker matte svälta ihjäl mig?”

När valparna lyckligt och väl fötts bör man ge tiken lite sparsamt med mat de första dagarna, framför allt om kullen är liten. Man bör även tänka på att hon vid valpningen återvinner en hel del näring genom moderkakorna och fostervattnet. Hon bör få äta upp några moderkakor, det är helt enligt naturen och innehåller såväl vissa hormoner som annan lämplig näring. Är kullen stor kan man ta bort några moderkakor eftersom alltför många kan göra tiken ”lös i magen”. Vad man vill komma ifrån genom den restriktiva utfodringen är att mjölktillförseln blir alltför riklig i början. Mjölken ligger först ”ytligt” och valparna diar ofta och lite. De mittersta spenarna är lättast för dem vilket gör att det lätt blir mjölkstockning i de bakre, minst populära spenarna. Mjölkstockning på hund är dock helt ofarligt och är kullen liten kommer valparna helt välja bort de tjocka bakre spenarna och dessa sinar då efter ett tag.

Efter några dagar börjar valparna äta mer och tiken ”släpper ner” mjölken först sedan alla valparna trevat sig fram till en spene efter viss trängsel och buffande. När lugnet lägrat sig och alla valpar ligger och ”sugdrar” kopplar tiken av och släpper ner mjölken. Man kan klart se när det händer – alla valparna spänner sig i arbetet, svansarna står stelt rakt ut och frambenen tar spjärn. Ofta hör man ett litet svagt kluckande ljud.

Mjölkproduktionen ökar nu alltmer och bestäms av valparnas hunger, naturligtvis under förutsättning att man utfodrar tiken rätt, följer utvecklingen och ger henne mer och mer mat. Får hon rätt utfodring magrar hon inte av och valparna blir tjocka och runda.

Vad är då rätt? Titta igen på tabellen utvisande mjölkens innehåll. Vi ser att den innehåller mycket fett och protein. Ger man nu tiken enbart torrfoder eller annat fettfattigt foder får hennes metabolism ett fasligt sjå att omvandla andra näringsämnen till fett. För detta går det åt 2½ gång så mycket mat. Kanske måste hon också ta de essentiella fettsyrorna från sin egen kropp. Alltså ökar vi i stället fettinnehållet i maten med oljor, kyckling, kött, grädde mm.

Så har vi proteinet som innehåller ”byggstenarna” (aminosyrorna) till de växande valparna. Essentiella aminosyror kan inte produceras av tiken. De måste komma från hennes foder i tillräcklig mängd, annars tvingas hon ta dem från sin egen kropp och bryta ner den. I värsta fall så till den grad att det leder till att hon riskerar sitt liv. Ibland genom att hon inte klarar att föda fram valparna och ibland därför att hennes immunsystem blir så försvagat att hon drabbas hårt av sjukdomar eller infektioner. Men om vi såväl före parningen som under dräktigheten och laktationsperioden ger henne rikligt med animaliskt protein av olika sorter kommer hon inte ha några svårigheter att såväl ge sina små bra med ”byggstenar” som att själv hålla sig i toppform. Här bör nämnas att lever är ett utmärkt foder till avelstikar och bör ingå ett par gånger i veckan. Det har vid försök även visat sig vara det i särklass bästa medlet för att stimulera mjölkproduktionen. Man vet inte varför men kanske är det för att levern, förutom att vara en upplagsplats för glycogen (animalisk stärkelse), vitaminer och mineraler, även är rena ”fabriken” för vissa ämnen.

Sedan har vi kolhydraterna. Jag tror inte att det finns någon utfodring i dag som kan ge brister i det hänseendet. Det skulle i så fall vara att hunden får för lite frukt och grönsaker, men det påverkar mer mineral-, vitamin- och enzymbehovet i negativ riktning. Den som inte gett sin hund sådant tidigare tillråds att börja mixa, mala eller mosa sådana födoämnen. Se ”Utfodringen i praktiken”.

Vi hoppar över till mineralerna. Den kanske viktigaste mineralen för en dräktig tik är som nämnts järn. Om modern har järnbrist föds valparna anemiska och löper stor risk att tyna bort (fading pups). Valpar till mödrar som fått god tilldelning till järnrik kost föds med en järnreserv (järnupplag) som räcker till dess de börjar äta riktig mat. Genom modersmjölken får de knappast något tillskott av järn. Äter modern ben behöver man inte tänka på tillskott av övriga mineraler. Som nämnts förut är det praktiskt taget omöjligt att pytsa ihop rätt mineralblandning. Eftersom man vill öka tikens proteinintag genom t.ex. kött får hon även i sig mycket fosfor. Vi vet att kalcium/fosforkvoten skall vara 1,2/1. En hund skall alltså ha något mer kalcium än fosfor och därför måste vi se till att ge tiken mer ben. Kycklingvingar, kalvben o.s.v. bör ingå varje dag. På det viset täcker man in alla mineraler i rätt balans. Rå lax med ben är utmärkt att ge en gång i veckan.

Vitaminerna slutligen bör man inte snåla med. Tikens behov, med undantag av D-vitamin ökar tre – fem gånger beroende på kullstorlek och fodret. Brister kan ge olika ”fel” på valparna under utvecklingen. Det säger ju sig självt att torrfoder, som ju redan är bristfälligt som vanligt underhållsfoder, inte kan ge en avelstik vad hon behöver.

Se till att hon får ungefär följande per dag:

A-vitamin: Ge rikligt med krossade gröna-gula-röda grönsaker, torkade aprikoser. Ge tikar som inte vill äta en tablett ”Maxosol” från hälsokostaffären. Brist kan ge ögonfel, ögoninflamationer, gomspalt.

E-vitamin: Ge en dessertsked vetegroddar, vetegroddsolja eller rapsolja. Brist kan bl.a. ge ”swimmers” (valpen kan inte stå på benen) och kryptorchism.

B-vitaminkomplexet: Ge lever en à två gånger i veckan. B-kombintabletter, bryggerijäst, jästflingor eller vetegroddar varje dag. Brist kan ge gomspalt och anemi, dåligt näringsupptag och dålig aptit. Brist på B 1 ger ointelligenta valpar och infantil beri-beri.

C-vitamin: Frukt, grönt, C-vitamintabletter eller ascorbinsyra i pulverform. Minst 1 gr. per dag. Brist kan ge försvårade och utdragna valpningar och infektionskänslighet samt ledproblem på valparna.

Vittsjö den 8 oktober 2000

Marianne Hermelin-Ahrenbeck

Till framsidan

Senast uppdaterad 001008
(C) 2000, Kennel Mustéla