Det är inte bara avelstikar som behöver få en extra god skötsel och utfodring för att kunna producera en optimal valpkull. Även hanhunden har sin del i aveln trots att många tror att t.ex. kullstorleken bara beror på hur många ägg tiken släpper.
Som illustration skulle jag vilja berätta om ett försök som gjordes för ca tjugo år sedan av W.A.Harris, T:E:Harden och E:B:Dawson (Fertility and sterility 32 # 4, 455 - 459, 1979). Redan 1947 hade forskare upptäckt att infertila män visade låg C-vitaminhalt i testiklarna. Normalt är koncentrationen där ungefär 20 gånger högre än i blodet. Man konstaterade vidare att denna brist gjorde sädesvätskan seg och klibbig med ökande andelar av abnorma spermier.
Försöket utfördes på 40 barnlösa par där männen diagnostiserats som infertila, men i övrigt friska och sunda utan organiska fel. Hälften av männen fick under 60 dagar äta 1 gr askorbinsyra (C-vitamin) per dag och hälften fick placebo. I slutet av försöksperioden hade samtliga kvinnor, där mannen ätit askorbinsyra, blivit gravida men ingen ur kontrollgruppen. Verkligen tänkvärt!
Sedan gammalt har E-vitaminet ansetts som avelsvitaminet par preferens. E-vitamin hjälper även kroppen att utvinna A-vitamin från karotin, vilket är mycket viktigt för att bl.a. klara hanhunden från förhudskatarr. Men såväl B-vitaminkomplexet och C-vitamin som essentiella amino- och fettsyror är lika nödvändiga för fertiliteten och för att hålla hanhunden fri från övriga genitalieinfektioner.
Sköts hunden rätt bör han kunna vara fertil högt upp i åldern. För oss cavalieruppfödare är detta så mycket viktigare som det är de gamla hundarna med friskt hjärta som är de värdefullaste ur avelssynpunkt. Det är ju ytterst tråkigt att när väl facit kommit på den medelålders hunden och man vill börja använda honom så är han steril eller har så dålig spermakvalitet att utbytet av parningen blir dåligt eller till och med noll.
Att hundfolk är så omedvetna om att avelshundar behöver toppskötsel är förvånande eftersom det är en känd kunskap inom övrig husdjursavel. Är det åter torrfodertillverkarnas råd och "utbildning" som spökar? Tyvärr nämns utfodringens betydelse för avelsdjur bara marginellt i de flesta svenska hundböcker. I t.ex. "Hunduppfödaren" utgiven av Svenska Kennelklubben talas det praktiskt taget bara om den dräktiga tiken och det är inte mycket om det heller.
Går man i stället till såväl äldre som nyare utländsk hundlitteratur kan man få mer kunskap. I t.ex. "How To Breed Dogs" (1966) av Leon F. Whitney kan man läsa att "allt som påverkar hälsan, påverkar reproduktionen och födan är grunden för bibehållandet eller raserandet av hälsan". Vidare nämns att rätt aminosyror, fettsyror och vitaminer är oerhört viktiga för avelshunden och att bristen på A- och B-vitaminer de vanligaste orsakerna till misslyckande i aveln.
I nyare litteratur, t.ex. Ian Billinghursts "Grow Your Pups with Bones" (1998) kan man läsa att avelsproblem ofta beror på hanhunden. Orsaken går att hitta i torrfodren som ger problem med såväl lågt antal spermier med dålig aktivitet, som stor andel skadade spermier. Vidare förklarar författaren vikten av att maten innehåller tillräckligt med oförstörda essentiella fettsyror, högkvalitativt protein och naturliga vitaminer och mineraler.
Brist på vitamin A orsakar degeneration i testiklarna redan innan man kan se yttre "bristbevis", t.ex. på ögonen eller slemhinnorna. Så småningom, om inte utfodringen rättas till, förlorar hunden förmågan att producera spermier och blir alltså steril.
Brist på Tiamin (B1) ger brist på libido, intresse och/eller förmåga att para en tik. Orsakar även att prostatan atrofierar.
C-vitaminets betydelse har beskrivits på föregående sida. Tillräcklig tillförsel av C-vitamin hjälper även hunden att bekämpa olika genitalieinfektioner, nog så viktigt om hunden har parats med en infekterad tik.
En hund som börjat visa tecken på dålig fertilitet kan förbättras om man rättar till utfodringen - och motionen om den har varit bristfällig - enligt vissa källor. Huruvida en hund som redan blivit steril kan "botas" har jag inte kunnat hitta några uppgifter om. Det beror naturligtvis även på om det enbart är brister som förstört spermieproduktionen. En kraftigare infektion som fått gå ända ner i testiklarna är troligen irreparabel. Det skulle vara intressant om någon ägare till en äldre tveksam eller steril hanhund ville göra ett försök med utfodring enligt ovan. I så fall är jag ytterst intresserad av att få höra om resultatet.
Vittsjö den 11 december 2000
Marianne Hermelin-Ahrenbeck
Senast uppdaterad 010121
(C) 2001,
Kennel Mustéla