För att en hund skall kunna leva och må bra måste den ha adekvat näringstillförsel av vatten, protein, fett, kolhydrater, vitaminer och mineraler. Man talar i dag även allt mer om enzymer, fytokemikalier och bakterier med hälsoeffekt. Säkert finns det även fler komponenter i maten som vi ännu inte känner till. Upptäckterna kommer fortfarande med jämna mellanrum.
Behovet av näring ändras alltefter de krav som ställs på hunden och olika individer har olika behov. Och näringstillförseln måste vara "rätt" redan i moderlivet för att utvecklingen av en valp skall kunna ske normalt och denna senare växa upp till en frisk och stark individ. Vissa brister i tikens utfodring kan ge osynliga skador på valparna, andra är synbara som gomspalt och ögonfel (A-vitaminbrist), ledskador (C-vitaminbrist), "swimmers" och kryptorchism beroende på E-vitaminbrist.
Fett har stor betydelse som isoleringsmaterial och stötdämpare i kroppen (bl a ögonhålor och njurar). Det behövs för utvinnande av energi och används som reservnäring upplagrad i bla. muskulaturen, tarmkröset, benmärgen och under huden. Hundar som arbetar hårt behöver mycket fett medan familjehunden, om den får alltför mycket, blir tjock och sjuklig.
En viss mängd måste alltid tillföras med födan, dels på grund av de absolut oundgängliga fettsyrorna och dels för att kroppen skall kunna tillgodogöra sig mineralämnen och de fettlösliga vitaminerna.
Fettet är uppbyggt av glycerol och fettsyror. Fettsyrorna kan vara essentiella (livsviktiga) eller icke essentiella. Vissa essentiella används t ex vid kroppens tillverkning av prostaglandiner som behövs för kroppens funktion. Brist på essentiella fettsyror ger exempelvis hudproblem, torr och mjällig päls, dålig tillväxt på valpar, fertilitetsproblem, ögonproblem, inlärnings- och nervproblem samt påskyndar åldrandet.
Vissa oljor, t.ex. sojaolja, ger "löst" fett på hunden om den utfodras med stora givor. Den kommer att sakna fasthet i hullet.
Essentiella fettsyror finns främst i gris- och kycklingkött och solrosolja (Omega 6-gruppen), ägg, fisk och fiskolja, linfrö- och rapsolja och vissa inre organ samt i mindre mängd även i spenat, bananer och havre (Omega 3-gruppen). En hund skall ha 2 - 4 gånger mer av Omega 6 än av Omega 3. Alla oljor härsknar lätt - förvara dem i kylskåp och håll koll på "bäst-före"- datumet samt att de är kallpressade. Härsket fett är giftigt!
Med hjälp av gallvätskan sönderdelas fettet, passerar tarmväggen in i lymfkärlen som sköter den fortsatta transporten. Fett har högre energivärde än kolhydrater varför det är bättre att öka fettinnehållet än att ge större matportioner om hunden skall arbeta hårt eller behöver lägga på hullet. Hundar "tål", och behöver, mycket fett men lämpligaste ingående del av födan ligger på ca 15 % för normalhunden.
Kolhydrater finns dels i form av enkla sockerarter som t ex fruktsocker och honung, dels i form av stärkelse, t ex potatis och gryn. Det finns också en tredje form av kolhydrater - fibrer eller cellulosa.
Hundens ämnesomsättning är egentligen inte gjord för att ta hand om naturliga eller stora mängder kolhydrater. Dessa ligger i vegetabilierna inneslutna i cellulosaväggar som hundens matsmältningsvätskor inte "rår på". Spannmål måste därför först kokas eller bakas (vilket spränger sönder cellulosan) och grönsaker/frukt finfördelas med hjälp av mixer (bäst), malning eller rivjärn (finaste raspen). Hunden saknar dessutom enzymet "amylase" i sin saliv. (Hos t.ex. människan finns det och nedbrytningen av kolhydraterna börjar således hos oss redan när vi tuggar maten). För mycket cerealier orsakar digestionsrubbningar beroende på jäsning med utvecklande av gas i tarmarna.
Viss mängd kolhydrater behövs för att försörja tarmbakterierna. Dessa är i sin tur viktiga för underhållet av en väl fungerande tarm. Hunden har inte samma behov som vi av kolhydrater för utvinnande av energi; här spelar fettet större roll för hunden.
Kolhydraterna måste brytas ner till enkla sockerarter av mikrober i tarmen. Först i denna form har kolhydraterna möjligheter av tränga igenom tunntarmens väggar och tas upp av blodet. Därefter förbränns de antingen omedelbart och alstrar därvid värme och energi eller omvandlas till glykogen som lagras för kommande behov i levern och musklerna.
En hund som äter mycket kolhydrater lägger lätt på hullet och behöver extra tiamin (Vitamin B1).
Vitaminerna delas in i två grupper. De fettlösliga, som kan lagras i kroppens fettdepåer, består av A, D, E och K. Alltför stora givor av fettlösligt vitamin kan ge skador men i praktiken är det bara D-vitamin som vid överdosering skadat hundar. De övriga vitaminerna tillhör de icke fettlösliga och måste mer-eller-mindre tillföras varje dag. Överskottet lagras inte utan förs ut ur kroppen med urinen och man kan därför inte överdosera dem.
Färdigbildat förekommer det endast i animaliska födoämnen. Hos växter finns det som ett förstadium kallat karotin. A-vitaminet påverkar praktiskt taget varje del av och varje process i hunden. Det är speciellt viktigt för tillväxten, reproduktionen, immunsystemet samt ögats, hudens och slemhinnornas funktion. Vidare har det stor betydelse för ögats utveckling och vidmakthållande.
En 10-kiloshund behöver ca 1000 - 2000 IE per dag. Ger man hunden njurar och lever en à två gånger i veckan samt regelbundet äggula och grönsaker med karotin får den allt det A-vitamin den behöver. Vill man ge hunden extra tillskott kan man ge den lite Alfalfa (groddar eller gräs) som innehåller rikligt med karotin.
Karotin är ett färgämne som finns i röda och gröna grönsaker, t ex morötter, persikor, tomater, persilja, spenat och grönsallat. Karotin omvandlas av organismen lätt till A-vitamin under förutsättning att hunden inte lider brist på E-vitamin och fett. A-vitaminet är också en viktig antioxidant. Det hjälper C-vitaminet i arbetet med att skydda individen mot gifter och infektioner.
Vid försök har man utfodrat suggor med A-vitaminfri kost och de kultingar som då föddes saknade bl.a. ögon. När suggorna senare tilldelades A-vitamin fick de åter normala kultingar.
Nitrit i fodret kan "tömma" hundens lager av A-vitamin. (Nitrit finns i ex.vis korv, leverpastej och julskinka).
Brist kan ge ögonskador, torra ögon, försämrad syn och ögoninfektioner (valpar även innan de öppnat ögonen om modern lider brist på A-vitamin). Vid försök har även hundar, vid A-vitaminbrist, förlorat hörseln beroende på att nerverna som sammanbinder örat och hjärnan skadas. Detta förvärrades om hunden dessutom levde mest på cerealier.
För mycket A-vitamin är ovanligt. Kan uppträda om hunden dagligen äter mycket inälvor samt dessutom dagligen får fiskleverolja eller AD-droppar. Tillräcklig tillförsel av C-vitamin förhindrar dock oftast att skadliga doser upplagras i levern.
Mest känt för sin rakitishämmande verkan, reglerar kroppens kalcium-fosforomsättning. Om fodret har dåligt näringsvärde och dålig balans på mineralerna behöver hunden mer D-vitamin men för stora mängder ger motsatt verkan.
Det finns olika sorters D-vitamin men hunden tillgodogör sig samtliga ungefär lika bra. Finns bl.a. i njure, lever, äggula, mjölk, smör och jäst. D-vitamin förstörs snabbt i olika blandningar med andra näringsämnen genom oxidation.
För lite D-vitamin ger dåliga tänder och försämrad kalciumomsättning.
Hunden kan få allt det D-vitamin den behöver genom att vistas utomhus viss tid. Om solen skiner räcker det med 15 minuter för att dagsbehovet skall tillgodoses. Då det ju dessutom kan lagras i kroppen behöver man i praktiken aldrig tänka på att tillföra hunden något. Undantaget skulle då vara en hund som vistas inomhus hela dagarna och kanske dessutom har (skall ha) valpar. 1 tsk fiskleverolja en eller två gånger veckan är då lämplig ranson. Förvara fiskleveroljan i kylskåpet - den härsknar redan efter ett par timmar i rumstemperatur. Härsket fett är, som jag nämnt, giftigt. Ge aldrig s.k. AD-droppar! Det är alldeles för lätt att överdosera dem.
För mycket D-vitamin ger inlagring av kalk i bl.a. hjärta, muskler och lungor, höjer kalciumhalten i blodet samt ger C-vitaminbrist.
Kallas ibland för "avelsvitaminet". Det fungerar som en utmärkt antioxidant som kan fördröja åldrandet (tillsammans med C-vitamin), hjälper vid (och mot) hjärtsjukdomar, ökar sjukdomsresistensen och förbättrar immunsystemet, har stor betydelse för kroppens avgiftning och cellernas energiproduktion samt medverkar vid bildandet av "eget" C-vitamin. Har betydelse för proteinomsättningen.
Närvaron av E-vitamin förbättrar vitamin- och mineralomsättningen i kroppen och behövs för att karotin skall kunna omvandlas till A-vitamin.
Brist ger avelsproblem, hudproblem och muskeldegeneration.
En cavalier behöver ca 100 - 200 mg per dag. Finns i gröna växter, vegetabiliska oljor, vetegroddar, äggula, smör, groddar och lever. Saknas helt i fiskoljor. Bör inte ges tillsammans med järntillskott då dessa förhindrar varandras effekt.
Järntabletter bör överhuvudtaget aldrig ges. Vid utfodring med mycket fiskoljor/fisk kan behovet av E-vitamin öka upp till 5 gånger. Hundar mår bra av extra E-vitamintilldelning, någon giftverkan vid hög tilldelning har inte kunnat påvisas.
Är nödvändigt för blodets koaguleringsförmåga. Är också en god antioxidant, viktig för äldre djur. Spelar även en väsentlig roll för reproduktion och tillväxt samt för hudens sundhet.
K-vitamin finns rikligt i gröna växter (främst alfalfa och nässlor), lever och fisk. Det kan också produceras av bakterier i tarmen och finns rikligt i djurs avföring. Viss antibiotika försämrar produktionen i tarmen.
Vid K-vitaminfri kost har man inte kunnat se några bristsjukdomar (troligen beroende på tarmbakteriernas produktion).
Sin största betydelse har kanske K-vitaminet som medicinering för hundar som förgiftats av råttgift med warfarin/dicumerol, som förhindrar blodets koagulering. K-vitamin i stora doser återställer förmågan.
Dessa består av B-vitaminkomplexet och C-vitamin och kan inte lagras någon längre tid i kroppen. Överskottet går ut med urinen, varför det inte är någon risk för överdosering utom möjligen att hunden kan bli temporärt dålig i magen av alltför stora doser.
Att hunden inte kan lagra dem i kroppen någon längre tid betyder inte att den måste ha tilldelning i varje mål eller ens daglig tilldelning. Ger man hunden varierad utfodring med i genomsnitt 1 tsk bryggerijäst eller 1 B-kombintablett per dag samt lever-njurar en gång i veckan får hunden allt det B-vitamin den normalt behöver.
B-vitaminerna är viktiga för hela kroppens funktion, energiproduktionen, sårläkning, hud och päls, underhållet av nervsystemet inklusive produktionen av transmittersubstanser. De hjälper till vid produktionen av antikroppar, cortison, hormoner, blodkroppar, C-vitamin mm.
Brist på B-vitamin ger sig först till känna som en vag känsla av att "det är något fel på hunden". De första uppenbara problemen kommer sedan oftast som aptitlöshet, kräkningar och stela rörelser.
B-vitaminerna som grupp "samarbetar". Brist på en sort ger även problem med de andra.
En av de första vitaminerna som upptäcktes 1897 när man letade efter bot och orsak till beriberi. Det är en bristsjukdom som orsakas av ensidig diet på vitt ris. Ger nervskador med smärta och förlust av muskelkontroll. Dock fick de nyupptäckta substanserna sitt namn "vitamin" (vit = liv) 1912 och man har "funnit" allt fler sedan dess.
Tiamin anses ha påverkan på intelligensen. Försök har visat att djur som vuxit upp på god tilldelning (med början i moderlivet genom tikens utfodring) lär sig lättare och snabbare - blir intelligentare.
Brist ger dålig aptit, hudproblem och sår, stafolycocker. Tiamin finns rikligt i kött och inälvor. Rå sötvattenfisk och sill kan försämra eller förhindra upptaget.
Behövs för omsättningen av främst fett och protein. Viktigt för ögonen och god tilldelning kan fördröja eller förhindra ålderskatarakt. Orkeslöshet, blodsprängda och rinnande ögon och andra ögonproblem samt gomspalt på valpar kan uppträda vid brist.
Finns i t ex lever, ägg, vetegroddar, ost och mjölk. Om hunden får mycket fett ökar behovet.
Mest känt som botemedel för pellagra, en bristsjukdom som förr i tiden årligen dödade tusentals människor, speciellt i Amerika. Även hundar drabbades och hos dem kallades det "black tongue" eftersom tungan svartnade. Symtomen var bl.a. stel gång, okordinerade rörelser och inflammation i mun och hals. Bakomliggande orsaken var att de mest levde på majs och majsprodukter, sirap och salt, fett fläsk
Brist ger även förlorad aptit, blodiga diarréer, försämrade blodvärden samt inflammationer i mun och strupe.
Niacin är viktigt för metabolismen - att omvandla föda till energi. Belfield skriver i sin bok att han funnit niacin effektivt för att upphäva och förhindra ospecifika kramper.
Niacin finns i kött, mjölk, ägg och gröna vegetabilier.
Upptäcktes 1933. Ett kemiskt ämne som tycks och måste uppträda i alla levande celler och har positiv effekt på äldre djur. Vid ett försök på möss delade man in dem i två grupper som båda fick normal diet men därutöver fick den ena gruppen en daglig extra tilldelning av 0,3 mg pantotensyra. Resultatet blev förvånande. Kontrollgruppen levde i genomsnitt 550 dagar medan den grupp som fått extra B5 levde i genomsnitt 653 dagar. Det är 19 % längre tid!
Pantotensyra behövs för produktionen av antikroppar (i samarbete med bl.a. B6 och B9), cortison, hormoner. Hjälper tillsammans med C-vitamin vid inflammationer, allergier, stress mm.
Finns i njure och bryggerijäst samt rikligt i lever.
Brist ger torr och urfärgad päls, tidigt åldrande samt förlust av håret runt ögonen.
Viktigt för många av kroppens kemiska reaktioner. Extra viktigt om hunden får proteinrik föda. Har betydelse för nervsystemets underhåll samt mineralomsättningen. Behövs tillsammans med bl.a. B5 för bibehållande av ett starkt immunförsvar och friska blodådror.
Brist ger anemi och hudproblem samt, hos valpar, kramper.
Finns i sädesslagen, vetegroddar, äggula samt lever och torrjäst.
Mycket viktigt för den dräktiga tiken. Brist ger felutvecklade foster inklusive outvecklade inre organ. I övrigt ger brist dålig (oregelbunden) aptit, irritabilitet, dåligt hull, rinnande ögon, blodbrist samt sämre immunförsvar mot mikroorganismer.
Behövs tillsammans med niacin för blodtillverkningen.
Folinsyra finns i sädesslagen och kött samt rikligt i lever och gröna växter. Därav namnet,
foli=blad.
B12, cobalamin
Viktigt för valpar för deras aptit och tillväxt. De får även större motståndskraft mot påfrestningar och stress vilket även kan kvarstå senare i livet. Förbättrar utnyttjandet av vegetabiliskt protein.
Dräktiga tikar som får adekvat mängd föder starkare och större valpar.
Brist ger anemi. Finns rikligt i lever.
Viktigt för nedbrytandet av såväl protein som fett och kolhydrater. Involverad i underhållet av sköldkörteln, binjurar, nervsystemet, huden och reproduktionen.
Biotin "tillverkas" av bakterier i tarmen. Detta kan försämras av dåligt foder, magproblem och antibiotika- eller sulfabehandling och biotin kan då behövas som tillskott.
Hundar som lider brist på biotin äter gärna sin eller andras avföring (coprafagi) och biotintilldelning stoppar oftast detta. Rå äggvita innehåller avidin som binder och för ut biotinet med avföringen. Koka ägget eller ge endast äggulan om hunden får ägg ofta eller lider brist på biotin.
Brist ger hudskador, muskelsvaghet och muskelsmärtor.
Finns rikligt i lever, njure. Även i mjölk, bananer och torrjäst (bryggerijäst).
Kolin deltar i regleringen av ämnesomsättningen. Brist ger leverförfettning, blodbrist och dålig tillväxt.
Finns rikligt i lever, njure, äggula, torrjäst, vetegroddar och vegetabiliska oljor.
Ungefär 1940 hade de flesta nu kända vitaminerna upptäckts. Men man trodde fortfarande att hunden i levern och njurarna kunde "tillverka" allt det C-vitamin den behövde. Men jämfört med de flesta andra vanliga däggdjuren - människor, apor och marsvin undantagna - är hunden jämförelsevis dålig producent.
Vi vet i dag också att alla påfrestningar på individen ökar behovet av C-vitamin. Man kan jämföra med rekommendationen att rökare skall äta mer C-vitamin för att undvika skador av sin last. En amerikansk biokemist, I. Stone, skrev 1972 en intressant bok "The Healing Factor, Vitamine C against Desease" och vem har inte hört om Nobelpristagaren Linus Pauling och hans forskning om C-vitamin. I dag är nog alla överens om vikten av tillräcklig C-vitamintillförsel. T o m torrfodertillverkarna har anammat de nya rönen men vanligen tillsätter de alldeles för lite, t ex 100 mg per kg foder medan en hund behöver minst 100 mg per kg kroppsvikt och dag.
C-vitaminet är en viktig antioxidant, stärker individens motståndskraft mot infektioner, stress och åldrande. Vidare hjälper det kroppens avgiftningssystem (C-vitamin tillsammans med zink har t ex visat sig vara den bästa behandlingen vid blyförgiftning) och antikroppsbildning, minskar risken för cancer och för frigörandet av histamin. God tilldelning förhindrar för stor (skadlig) upplagring av A-vitamin i levern. Vidare är C-vitamin också smärtlindrande och man har i andra länder kunnat bota dödsdömda och svårt sjuka hundar (t ex valpsjuka och andra virusbundna sjukdomar) med stora doser C-vitamininjektioner direkt i blodet.
Det finns olika former av C-vitamin men för en vanlig, frisk hund spelar det ingen större roll om man ger den ena eller andra sorten. Ge den vad den tycker mest om. En hund med hjärtproblem skall inte ges natrium ascorbat och en hund med ledproblem skall inte ha kalcium ascorbat.
Brist på C-vitamin ger minskad motståndskraft mot infektioner, påfrestningar och stress, sämre antikroppsbildning, tidigare åldrande och bidrar till ledproblem, inklusive diskbråck. Blödande tandkött och utdragna valpningar beror ofta på C-vitaminbrist.
Som nämnts bör en hund i genomsnitt tilldelas 100 mg per kg och dag. (En cavalier skall alltså ha 700 mg - 1 gr) som man ökar till upp till 350 mg/kg vid infektioner, infektionsrisk, påfrestningar och före och efter vaccination.
En del hundar kan bli lösa i magen av mycket C-vitamin. Ge den då den mängd den tål
(Bowel tolerance).
Det man ofta först tänker på är kalcium (ca) och fosfor (ph) men dessa anses i dag ha fått alldeles för stor betydelse. Andra för en hund viktiga mineraler är zink, magnesium, manganes, jod, selen, natrium och kalium, järn, krom mm. Det finns även giftiga mineraler som bly, kadmium och kvicksilver. En del är giftiga i större mängd som koppar och jod.
Det måste närmast betraktas som hasard att försöka sätta upp en diet med rätt - och rätt mängd - mineraler. Man vet att ca/ph-kvoten skall vara 1,2 - 1, alltså något mer kalcium än fosfor. Men - en hund kan få rakitis eller ledproblem inte bara av för lite kalcium, det kan också bero på brist på motion eller för mycket motion eller brist på solljus (D-vitamin) eller för mycket D-vitamin. De kan bli benhinneömma och felutvecklade av för mycket kalcium eller för lite fosfor. De kan få zink- och järnbrist av för mycket kalcium. Många kommersiella foder har för mycket kalcium och fosfor och för mycket salt vilket bl.a. ger zinkbrist, högt blodtryck och påfrestningar på hjärtat.
Allt detta gör det nästan dömt att misslyckas att "blanda" ihop till ett bra hundfoder men det finns ett excellent sätt att komma ifrån hela problemet - ge hunden ben! De innehåller, lättupptagligt och i rätt mängd, de mineraler en hund vill ha och behöver. Nu talar jag inte om märgben som i varje fall en cavalier knappast får ut något mer av än märgen av (även om den i och för sig är mycket näringsrik). Det skall vara riktiga, ätbara, råa ben, t ex lammben, köttiga fläskben (s.k. soppben), oxsvans, oxknotor eller kycklingben. Kycklingvingarna är ett toppenexempel på lämpliga och lättåtkomliga ben. De finns oftast i frysdiskarna och är dessutom billiga. Så fort valparna med sina små mjölktänder klarar av en liten vinge kommer de att älska det. Mina valpar tuggar i sig vingspetsen vid ca fem veckors ålder, vid 6 - 7½ vecka smäller de i sig hela vingen.
Ben ger tillsammans med ost, ägg och grönsaker alla de mineraler en hund behöver - och det är i rätt mängd och balans dessutom. Vuxna cavalierer kan med fördel ges en rå normalstor kycklingvinge till frukost. Behöver de lägga på hullet, är dräktiga eller har valpar, ge dem två eller tre.
Mineraler är lika viktiga som vitaminer men inte lika väl utforskade. Många av dem arbetar i "team" sinsemellan eller med vitaminer. Ett par mineraler kan vara lämpligt att se närmare på.
Selen, en utmärkt antioxidant som samarbetar med E- och C-vitamin. Motverkar cancer och hjärtfel. Viktigt för immunsystemet. Kan behöva tillsättas om fodret är selenfattigt. Alltså producerats på selenfattiga jordar, som t.ex. de svenska. Dock tillsätter man oftast selen vid djuruppfödning, så kött och ben brukar innehålla adekvat mängd (om de utfodras råa).
Zink, viktigt för produktionen av enzymer och collagen. Förbättrar sårläkning. Zink, C-vitamin och B-vitaminkomplexet "bränns upp" av gifter, stress och andra påfrestningar och man kan då behöva ge tillskott av dessa. För mycket kalcium kan binda zink och göra det oupptagligt.
Kalium och natrium. Dessa fyller tillsammans en viktig funktion i kroppen, bl.a. för cellerna, speciellt musklerna och nerverna. Man vet inte "hur mycket" en hund behöver men brist på natrium (salt) kan bl.a. ge torr hårrem, trötthet och dålig tillväxt. Brist på kalium kan ge skador på hjärta och njurar samt rastlöshet. Å andra sidan ger för mycket salt också skador på hjärta och njurar samt ger högt blodtryck. Ger man mycket kaliumrik mat (vegetabilier, främst potatis) behöver hunden mer natrium.
Den som läser om vitaminer och mineraler kan lätt känna sig förvirrad och ge upp - "hur skall jag kunna se till att hunden får allt detta - kanske bäst att ge torrfoder". Man överlämnar ansvaret till andra, som egentligen bara är ute efter att tjäna pengar, och det är ett för hunden ytterligt tråkigt sätt att tackla problemet. För då får den verkligen inte vad den behöver plus ofta lite annat som den inte behöver.
Tittar man närmare på redogörelsen ser man att om man följer några enkla grundregler (se närmare i kapitlet om utfodringen i praktiken) så är det den lättaste sak i världen att utfodra sin hund rätt.
Alla vitaminer och mineraler arbetar så att säga i team, ungefär som ett fotbollslag. Fattas det någon/något blir hela spelet lidande. För mycket av något kan också ställa till problem och olika individer har olika behov - precis som vi människor. Det är ihoppytsandet av näringsämnen och den "hårda" behandlingen genom upphettning eller kokning av dem som gör att så kallad "fullkost" aldrig kan bli fullkost. Många näringsämnen är av dålig kvalitet eller har blivit försämrade och det fattas ämnen i dem, alltifrån bakterier och enzymer till ännu ej upptäckta och/eller fullt utforskade substanser.
Häromdagen kom det reklam i brevlådan från ett känt fodermärke. Efter att i många år skrutit om att deras foder är det bästa man kan ge, att det innehåller allt en hund behöver och att den blir såå frisk och fin av det sade de nu i reklambroschyren att fodret blivit ännu bättre! Vadå bättre? Vad var det som var sämre förut? Tyckte t.o.m. dom att det hade brister? Man kommer osökt att tänka på slagdängan "Allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt"!
Det finns ett toppenbra sätt att utfodra hunden och komma ifrån alla brister och bristsjukdomar; Följ det naturliga! Evolutionen har under många miljoner år danat djuren till att tillgodogöra sig olika föda. Växtätare har bl.a. utvecklat en lång tarm och "platta" tänder som kan ta hand om vegetabilier, rovdjur har fått en kort tarm och "skärande" tänder för att äta främst animalisk föda (bytesdjur). Människor och grisar är allätare med medellång tarm och tänder mittemellan gräs- och köttätare. Ger man en för hunden naturlig och varierad/blandad kost får den i sig allt den behöver. Ger man sedan tillägg av C-, B- och E-vitaminer har man kompenserat för de förluster på matsedeln som vi inte vill och kan ge vår hund och de påfrestningar vi pådyvlar den. Det är inte mer arbete och inte dyrare, snarare billigare, att utfodra hunden på rätt sätt. Och som belöning får man en friskare och gladare hund!
Här och var i texten ovan har jag talat om antioxidanter. Jag skall försöka förklara det lite enkelt. Vid kroppens ämnesomsättning och kemiska reaktioner skapas det skadliga restprodukter - fria radikaler som finns av flera sorter. Miljögifter, olämplig mat, avgaser, gifter, stress och hårt arbete ökar mängden av dessa. Fria radikaler angriper cellmembranen och skadar cellerna - får dem att oxidera, ungefär som på ett uppskuret äpple som blir brunt av oxidationsprocessen och sedan ruttnar. Eftersom hela kroppen är uppbyggd av celler (blod, muskler, inre organ, hormoner, nerver mm) kan den skadas, åldras och drabbas av sjukdomar (t ex cancer) av fria radikaler. Antioxidanter skyddar kroppens celler mot dessa angrepp. Mycket effektiva antioxidanter är selen samt vitaminerna A, C och E samt vissa av B-komplexet. B- och C- vitaminer är som nämnts vattenlösliga och kan aldrig överdoseras. A är fettlösligt och så länge man håller sig till normal utfodring kan hunden inte få skadliga mängder av fodret. I form av förstadiet karotin tar kroppen bara upp vad den behöver. E slutligen har man aldrig kunnat se skadlig verkan av trots försök med utfodring i stora mängder och trots att det är ett fettlösligt vitamin (lagras i kroppens fett).
Jag har på många ställen nämnt i vilka födoämnen man kan hitta t.ex. ett visst vitamin eller mineral. Det är naturligtvis inte så att det förekommer bara i nämnda exempel. Jag har endast tagit med var de förekommer i riklig eller större mängd. Obs att kokning (upphettning) starkt försämrar vitamininnehållet och ibland även mineralsammansättningen. När det gäller animaliska födoämnen försämras även proteinets smältbarhet för hunden.
Vittsjö den 16 april 2000
Marianne Hermelin-Ahrenbeck
Senast uppdaterad 000624
(C) 2000,
Kennel Mustéla