Efter att gång på gång läst eller hört om alla tikar som går tomma, föder döda valpar eller valpar som dör strax efter födseln, kan jag inte tiga längre.
Det är inte naturligt att en frisk, väskött tik som parats vid tämligen rätt tidpunkt inte får valpar!!
En vanlig orsak till detta negativa utfall är att hunden/tiken är drabbad av vissa bakterier. Dessa smittar från tik till hund och vice versa vid parning. Det kan även smitta individerna emellan i en kennel men detta är ovanligare.
En hund som smittats utvecklar en infektion i prostatan (det är där spermierna lagras) och vid parning sprutar han in bakterier och spermier direkt in i tikens öppna livmoder. Om han inte behandlas kan han övervinna infektionen men vanligast är att den så småningom går ner i testiklarna och hunden blir sedan ohjälpligt steril. Verkligen tråkigt om det är en hjärtfrisk hund, vi behöver alla sådana. Jag känner också till att ett par smittade hundar fått ”ont i ryggen”. Vid veterinärbesök har de då behandlats för diskbråck trots att man inte hittat några fel där. De hade ont i prostatan men något spermieprov var det ingen som tänkte på. En del hundägare lever i den falska tron att ”hanhundarna renar sig själva”. Det är en myt!!
En tik som smittats får ingen eller kanske någon enstaka levande valp. Vid omparning för hon över infektionen till nästa hanhund och blir naturligtvis inte dräktig själv. En del får livmoderinflammation i stället för att valpa. Andra åter kan få det efter en tid eller vid senare löpning. Några få kan övervinna infektionen.
Vad kan man då göra?
Hanhunden kan man gå och kolla hos veterinär när som helst men lättast är naturligtvis att ha med sig en löptik. Ett spermaprov tas som skickas till odling. Om provet är positivt görs oftast en resistensbedömning så att man kan få rätt antibiotika utskrivet. Vanligen behandlas hunden under 20 dagar. Efter ytterligare en månad tas ett nytt prov och ofta måste man behandla ytterligare en omgång. (Prostatan är väl skyddad och svår att behandla). Förhoppningsvis är hunden sedan frisk men skulle det vara ytterst svåra bakterier finns det andra medel att ta till.
Tiken som misstänks vara infekterad tar man vanligen prov på under de första dagarna vid nästa löpning, när hon åter är öppen in mot livmodern. (I slidan finns det alltid bakterier men de skall inte finnas i livmodern). Tikar är oftast lättare att behandla men även här gör man en odling med ev. resistensbedömning och det behövs ofta två kurer.
Det här är inte ett specifikt cavalierproblem. Det finns i många andra raser. Att det fått så stor omfattning beror på alla aningslösa hundägare som inte förstår eller vill förstå problemet. Hur många med smittade tikar vandrar inte runt till olika hanhundar i sina försök att få valpar. Och hur många hanhundsägare tar inte emot tik efter tik trots att de inte (eller sällan, de kan ju råka få en immun tik eller en som går på ”rätt” penicillin) får några valpar. Jag känner till flera fall där en tik som gått tom flera gånger ombetts av ägaren till en tilltänkt hanhund att ta bakterieprov. Tikägaren har då aldrig mer hörts av utan gått till en annan hund.
Själva har vi i kenneln fått flera hanhundar och tikar smittade – och botade. Såväl Deeriem Moon River, Cinola Hogan som Crawford Just A Gigolo. Kanske kan ett exempel vara upplysande: Deeriem Moon River var flitigt anlitad men jag tog normalt bara emot tikar som var förstagångsvalpare eller hade haft normala kullar. Efter 27 parningar med olika tikar, där alla utom en (som kom för sent i löpet) blev dräktiga, fick han en tik som gått tom en gång löpet före. Både ägaren och jag trodde att det berott på att hanhunden var mycket gammal. Nu blev det inga valpar igen. Vid kontroll visade det sig att såväl tiken som hunden var infekterade med echerisia coli (det finns även andra men denna bakterie är vanlig). I efterskott fick jag då även lösningen till att Moon River slutat att hoppa över alla grindar och staket. Han rörde sig heller inte lika spänstigt, verkade äldre. Troligen hade han ont. Nåväl, han fick först 20 dagars behandling med en sorts penicillin. Efter ytterligare en månad tog vi ett nytt prov som nu visade ”sparsamt” med bakterierna. Efter ytterligare 20 dagars medicinering med en annan sorts penicillin och ny kontroll efter en månad var han fri. Sedan fick återigen valpar vid varje parning och spänsten var tillbaka.
Ett problem som kan skapa än värre framtid är att några uppfödare tagit för vana att alltid behandla sina tikar förebyggande med penicillin runt parningen. Ibland behandlas även hanhundarna ”i blindo”. Detta kan skapa allt mer resistenta bakterier. Det här varnar veterinärer kraftigt emot. Det finns olika bakteriesorter och att rutinmässigt behandla utan att veta mot vad kan göra att vi kommer ur askan i elden.
En del veterinärer anser att vi skall låta naturen ha sin gång. Några kommer alltid att övervinna infektionen och de övriga får slås ut. Tjaa, hade vi inte något viktigare att bekämpa så… Personligen tycker jag att det är väsentligare att få bort hjärtfelen än ”könssmitta” som ju aldrig drabbar den vanliga hundägaren.
Mitt råd till alla som haft tikar som gått tomma är att låta ta bakterieprov med ev. resistensbestämning på tikarna. Även hanhunden bör kontrolleras för att inte sprida den eventuella smittan vidare. Och det är mycket viktigt att hundarna kontrolleras med ny provtagning ca en månad efter avslutad behandling. Det är inte alla gånger det räcker med en antibiotikakur. Tänk på att det är de mest aggressiva och livskraftiga bakterierna som blir kvar om man inte får bort dem helt.